Feber definieras vanligtvis som en kroppstemperatur som är högre än det som är vanligt för en person. En vanlig klinisk gräns är:
- Feber: 38°C eller högre.
- Hög feber: 39–40°C.
- Mycket hög feber: över 41°C kan vara farlig och kräver medicinsk bedömning.
Varför det skiljer sig mellan individer:
- Normal kroppstemperatur varierar mellan personer och kan ligga ungefär 36–37,5°C hos många vuxna, och kan vara något högre på kvällen eller hos vissa personer. Därför används ofta 38°C som den generella adult-gränsen för feber, men mät noggrant och ta hänsyn till hur du mår i övrigt.
Hur man mäter tempen korrekt:
- Mätning bör göras enligt termometerns instruktioner, vanligtvis under tungan, i ändtarm, i armhåla eller i örat/pannan, och ofta på morgonen eller efter vila minst 30 minuter för stabila värden. Olika metoder kan ge något olika resultat, så använd samma metod vid uppföljning.
När du bör söka vård:
- Om febern är mycket hög (till exempel över 40–41°C), varaktig, eller åtföljs av allvarliga symtom som förvirring, svår bröstsmärta, andningssvårigheter, kraftig huvudvärk eller tecken på dehydrering, är det viktigt att kontakta sjukvård eller akutvård. Små barn och äldre personer kan behöva särskild bedömning även vid måttlig feber, särskilt om andra symtom finns.
Symtom kopplade till feber:
- Feber kan vara förenad med frossa, svaghet, yrsel och allmänt mående är påverkat. Hos barn kan det även påverka sömn och beteende. Det är viktigt att monitorera vätskeintag och vila.
Sammanfattning:
- Grundläggande definition: feber = kroppstemperatur ≥ 38°C hos vuxna; hög feber 39–40°C; mycket hög feber > 41°C.
- Mäta noggrant och följa förändringar över tid, särskilt vid uppföljning eller vid tveksamhet om allmäntillståndet.
- Vid oroande eller pågående symptom, kontakta vård.
Källorna ovan ger praktiska riktlinjer och är vanliga referenser för feberdefinitioner i svensk vård.
